​

 

Annika Danielsson är vårdarkitekten med ett stort intresse för Östafrika. Emelie Joelsson är snart färdig arkitekt och nyligen hemkommen från Tanzania. Förutom att de båda jobbar på Liljewall brinner de för sociala frågor ur ett globalt perspektiv. Vi ville höra mer om deras engagemang i projektet Kolandoto Healthy Hospital.

​

Ungefär tio minuters bilfärd från staden Shinyanga i nordvästra Tanzania ligger den lilla byn Kolandoto. Här finns ett regionalt sjukhus med plats för 180 inskrivna patienter, en operationsavdelning och en stor öppenvårdsmottagning. Sjukhuset grundades 1913 och drivs av organisationen ”Africa Inland Church Tanzania”, ett kyrkligt samfund som driver flera vårdinrättningar och fältverksamhet.

​

Annika, du var med och startade upp Kolandoto Healthy Hospital. Berätta!

"Initiativet kom från sjukhuset själva som uttryckte en önskan till InvolveAid om att få hjälp med att förbättra vatten- och elsituationen. InvolveAid, som är en svensk biståndsorganisation med mycket medicinsk kunskap, startade då ett samarbete med Arkitekter utan gränser och Ingenjörer utan gränser för att kunna möta sjukhusets förfrågan. Det här var runt sommaren 2014 och vid den tiden bodde jag i Kenya. Jag fick höra om önskemålet och passade på att åka till Kolandoto och besöka sjukhuset. Det var ungefär ett halvår innan jag skulle göra mitt exjobb. Och det blev början på ett långsiktigt samarbete."

​

Din roll har förändrats en del sedan dess, hur ser din roll ut idag?

"Idag är jag mer en projektsamordnare mellan de svenska organisationerna, personal och ledning på plats. Jag söker även finansiering för att kunna fortsätta arbetet med projektet. Det här är första sjukhuset som vi samarbetar med, men tanken är att vi ska kunna ta med oss våra erfarenheter och fortsätta jobba med ett annat sjukhus i Tanzania nästa år."

​

Emelie då, hur blev du involverad i projektet?
"Jag får väl säga att det var du Annika som värvade mig. Jag hade precis börjat min praktik på Liljewall och hörde Annika presentera projektet på en lunchföreläsning. Jag tyckte det lät oerhört intressant. Där ville jag vara med och bidra."

​

Sedan starten 2014 har en mängd olika processer satts igång och mycket har hänt. I nära samarbete med sjukhusledningen tog Annika fram en övergripande plan för sjukhusets långsiktiga utveckling. Åtgärderna som beslutades gällde såväl stort som smått och många av dem utfördes för att säkerställa goda hygieniska förhållanden. Exempelvis byggdes sjukhuset till med en separat operationssal för kejsarsnitt. Den befintliga röntgenavdelningen renoverades och omorganiserades för att underlätta för transport av patienter på ett säkert sätt.

​

En vattenpump installerades också, vilket har dubblerat sjukhusets tillgång till vatten. Till pumpen kopplades ett reningssystem för att få bort bakterier och solceller installerades som ett back-upsystem för el till operationssalarna.

 

Dessutom har ett förslag för en ny byggnad till en ögonmottagning ritats för att ge sjukhuset möjlighet att söka pengar till byggnationen.

 

Emelie, du är nyligen hemkommen från byn Kolandoto. Var i processen befinner ni er nu?

"Projektet är inne i sin tredje fas som fokuserar på att ge invånarna runt Kolandoto tillgång till bra akutvård. I dagsläget finns det ingen akutmottagning i Shinyanga eller Kolandoto så patienterna har hamnat på öppenvårdsmottagningen eller på en vårdavdelning istället vilket har lett till sämre och försenad vård för många patienter."

​

Vilka var ni som var där och vad har ni gjort på plats?

Emelie: "Totalt var vi fyra exjobbare från Chalmers, en av dem är Sandra Dawood som börjar jobba här på Liljewall i höst. De två andra exjobbarna är ingenjörsstudenter med fokus på projektledning inom byggnation. Vi har startat upp byggprocessen av akutmottagningen. Tillsammans med sjukhuspersonalen och ledningen har vi gått igenom anbud, träffat olika entreprenörer, ansökt om bygglov och mer i detalj gett förslag på vad som ska finnas på mottagningen. Själva designförslaget är gjort av en tidigare exjobbare, Lisa Bergstrand, men det har skett en hel del förändringar på plats. Just nu byggs sjukhusets akutmottagning och själva byggnationen går fort, taket har redan kommit på plats!"

​

"Parallellt med arbetet med akutmottagningen har vi gjort ett förslag till om- och tillbyggnad av förlossningsmottagningen som i nuläget är överbelastad, samt ett förslag till en ny byggnad för en vårdavdelning. I det arbetet har vi haft stor hjälp av en barnmorska i Sverige som har arbetat i liknande kontexter, bland annat i Kongo och Sydafrika", tillägger Emelie.

​

Det måste dykt upp en hel del oväntade händelser på vägen. Vad har ni lärt er av att arbeta med det här projektet?

Annika: "Lärdomarna i ett sånt här projekt handlar mycket om den roll vi får när vi som biståndsorganisation kommer dit med kunskap, tid och pengar. Det ger oss en maktposition som vi måste förhålla oss till, något som man blir väldigt medveten om när man jobbar där. Här i Sverige är det alltid fler aktörer inblandade och dynamiken blir annorlunda. Det är inte vanligt att en enskild aktör har makten på det sättet. Det gäller att man agerar som en vägledande konsult och inte som den som bestämmer. Jag försöker vara medveten om det i alla sammanhang och har sett hur viktig en bra metodik är för att få fram de bästa idéerna. Varken vi eller de personer vi arbetar med är inte särskilt vana att jobba på det sättet. Personalen måste få känna sig trygga för att våga säga sin åsikt. Det är ju sjukhuset själva som äger sin verksamhet och ska ta besluten om hur de vill utvecklas. Vi vill hela tiden skifta över besluten och makten till dem."

​

Emelie: "Jo, jag instämmer med Annika. Det handlar mycket om din egen inställning när du jobbar i den här typen av projekt. Det är viktigt att vara ödmjuk och sätta sig in i den lokala kontexten, både på det fysiska planet men också på det kulturella. Man måste förstå de sociala koderna. Designworkshops där användarna involveras är helt nödvändiga för att få djupare kunskap och förankra det vi ritar. Det är också ett bra sätt för att förstå och läsa av de kulturella skillnaderna. På köpet har jag även lärt mig mer om själva byggprocessen. Den var så greppbar. Även om det var i en relativt liten skala är byggprocessen väldigt lik den i Sverige."

 

Vad händer härnäst då? Är ni klara nu eller fortsätter det?

Annika: "Vi jobbar vidare med akutmottagningen, som ska vara klar någon gång under sommaren. Sen skickar vi en container med sjukhusmaterial från Sverige till Kolandoto för att utrusta lokalerna. När den kommer fram åker en akutvårdskunnig person ner för att stötta sjukhuset med organisationen av akutmottagningen, akutvården och beredskapssystem. Utöver samarbetet med just Kolandoto Hospital har vi nu fört projektet vidare. Nästa år startar arbetet med ett annat sjukhus – Mkula Hospital, som ligger vid Viktoriasjön i Tanzania. De står inför liknande problem med brister i vatten- och elförsörjning. Planen är att vi ska samarbeta med dem för att installera en ny solcellsdriven vattenpump. Samtidigt ska vi, även där, ta fram en övergripande plan för sjukhusets långsiktiga utveckling."