De mest komplexa kraven att förhålla sig till brukar i regel ställas vid utformning av vårdmiljöer. Det innebär att om en lösning fungerar här, är det troligt att den även gör det i vanliga privatbostäder. Genom att utmana och ifrågasätta rumsgränserna mellan badrummet och rummet intill hoppas Jenny och Anders kunna skapa ett fullt handikappanpassat badrum på 3,75 kvadratmeter eller mindre. Lyckas de kan det underlätta för den som äger och förvaltar bostäder och leda till att fler patienter kan få vård samtidigt.   

 

Grattis till forskningsstipendiet! Vad kommer att hända nu?

​

Jenny: Uppdraget är att göra en förstudie kring var myndigheternas krav och praxis kan mötas när det kommer till tolkning av rumsliga gränser. Varför har det blivit som det har blivit? Det är så lätt hänt att den här typen av krav blir ett slags grundsanning som inte går att ifrågasätta på ett konstruktivt sätt, när det egentligen inte borde vara så. Författningssamlingar och lagar är skrivna för att tillåta innovation och utveckling till det bättre. Praxis kring hur badrum i våra vårdmiljöer utformas handlar dessutom mycket om tolkningar, varför det också skiljer sig en hel del åt över landet. Vi är superpeppade på att jobba vidare med de här badrummen och tror att vi kan få till en förändring.

​

Anders: Det är även möjligt att tillämpa de nya lösningarna på andra typer av projekt, till exempel privatbostäder, vilket känns jättespännande. Vi kommer att undersöka interaktionen mellan vårdrum och badrum och på så sätt hoppas vi kunna bana väg för alla som vill skapa planlösningar med bibehållet arkitektoniskt värde och samtidigt konstruktivt ifrågasätta myndighetskrav. Kraven är många gånger egentligen funktionskrav och inte ytmåttskrav. Som Jenny är inne på handlar det om hur man tolkar dessa författningssamlingar och lagar, och då är det också lätt hänt att man gör det lite enkelt för sig och att kreativiteten får stryka på foten.

​

Jenny: Alternativt är man lite för rädd för att göra fel.

​

Vad kan det då vara för krav som det handlar om?

​

Anders: Man skulle kunna säga att det rör sig om fyra eller fem olika dimensioner av krav som ska tillgodoses, och det blir nästan alltid blir en kompromiss. Det första är tillgänglighetskraven. Ytmåtten måste till exempel vara anpassade för att en rullstol ska gå in. Det andra är arbetsmiljölagstiftning som ofta är kopplat till tillräckligt god ergonomi för dem som vårdar patienterna. Man måste kunna vara två som jobbar i rummet samtidigt vilket ytterligare spär på behovet av yta. Ju större desto bättre brukar det heta, men frågan är hur detta egentligen upplevs för någon som inte är helt självständig? Det kan skapa en väldigt institutionaliserad rumsupplevelse. Enligt ”arkitektoniska krav” kan mindre yta många gånger vara bättre för upplevelsen. Att till exempel kunna ta hjälp av väggar och handtag som idag vanligtvis sitter alldeles för långt bort för att de ska kunna hjälpa den som behöver det. Man når helt enkelt inte. Det gör att behovet av personal som kan hjälpa till ökar, vilket vården idag lider brist på. Mindre yta minskar även risken för fall. Det går inte att ramla och riskera att skada sig om rummet är tillräckligt litet.

​

Du Jenny har tidigare arbetat som fysioterapeut, och du Anders har länge arbetat som läkare. Vad tror ni att er bakgrund inom vård och medicin har för betydelse för studien?

​

Jenny: Det är klart att det är fördelaktigt att ha en bakgrund inom vårdsektorn. Jag skulle kunna tänka mig att det är möjligt att vi identifierar problem och frågeställningar snabbare än vad en arkitekt utan erfarenhet från kliniskt arbete gör. Det kan även innebära att vi har enklare att se patienterna framför oss eftersom vi har spenderat mycket tid den typen av miljöer.

​

Spännande! Hur skulle ni beskriva den prototyp som ni har tagit fram? Är det ett jättelitet badrum?

​

Anders: Ja, eller det är 30 % mindre än ett konventionellt badrum. Det är möjligt att det går att göra ännu mindre, men vi tog det så långt det gick givet de förutsättningar som vi hade då. Det här är ju ett problem som sträcker sig bortom vårdbyggnader och som är applicerbart på andra håll, så nu jobbar vi för att utröna vad som behövs för att få med sig branschen i stort. Problemet är att det finns en rädsla för att få nedslag från myndigheterna hos dem som ska äga och förvalta fastigheterna. Vi vill alltså bana väg för lösningar som även myndigheterna kan godta, och därför kan bli etablerade på bred front inom branschen.

​

Det blir ju allt vanligare att se att exempelvis hotell placerar badrummen som en mer integrerad del av själva hotellrummet, kanske mitt i vissa gånger. Är det en rimlig jämförelse med hur detta kan komma att appliceras i andra miljöer än de som är byggda just för vård?  

​

Anders: Jag är inte så säker på att vi är så många som hurrar för den typen av trend, men det är klart att det är intressant att utmana vad som är ett rum och vad som inte är det.

​

Vad skulle det här få för effekter i till exempel privatbostäder?

​

Anders: Om vi tittar på de här olika dimensionerna igen så faller flera av dem bort, som patientsäkerhetskrav, vårdhygienkrav och arbetsmiljökrav, formellt sett. Men där kan vi samtidigt möta upp när alltmer avancerad vård sker i hemmet. Då blir den typen av bostadsanpassningar aktuella på nytt. Kvar finns tillgänglighetskrav som kungör att en rullstol ska gå in i minst ett av hushållets badrum. Det enda undantaget i segmentet privatbostäder är studentbostäder, men jag tror visserligen att det bara gäller om bostäderna är temporära. Om du är äger och förvaltar fastigheter kan du vinna ganska stora fördelar om planlösningarna utformas mer effektivt än vad de många gånger gör idag.

 

Var går då gränsen för vad som får lov att räknas som ett badrum? Är det vid minus 30 procent?

​

Jenny: Vi tänker oss att ytan som behövs för att badrummet ska räknas som tillgängligt skulle kunna överlappa rummet intill. Traditionellt sett bygger man en vägg för avgränsa ett rum från ett annat, men om man tänker om lite där och ersätter den här väggen med något annat, något mer flexibelt, kan man få till ett effektivare nyttjande av ytan. Vad det skulle kunna vara eller hur vi gör det på bästa sätt vet vi inte ännu.  

 

Anders: Gräns har två innebörder här, om frågan är var gränsen går för hur mycket man kan yteffektivisera är det möjligt att det går att minska ytan med mer än 30 procent. Men som Jenny är inne på handlar det även om att flytta gränserna för var upplevelsen av den rumsliga gränsen går. Här är husvagnsäventyret i Kalle Ankas julafton är ett bra exempel. Det är samma yta, men funktionerna är långt många fler än vad som traditionellt sett ryms i ett och samma rum.

​

Viktigt att utmana och ifrågasatta valda sanningar för att nå nya, bättre resultat helt enkelt. Stort tack för samtalet och lycka till med er studie – vi ser fram emot att följa er och, tids nog, ta del av resultatet.