Även om sommaren var fin här i Göteborg så regnade det minst sagt en hel del på annat håll. Ledande fråga kanske, men varför är det viktigt med dagvattenhantering?

​

Hanna: Exploateringen av våra städer innebär att vi får fler och fler hårdgjorda ytor, det vanligaste är asfalt och stenlagda ytor. Samtidigt är regnperioderna mer intensiva. Ofta består dagvattenhanteringen i våra städer av gamla ledningssystem under mark som fylls upp väldigt snabbt, vilket kan leda till översvämningar. Genom att fördröja vattenmängderna ovan mark kan vi minska belastningen på de äldre systemen. Det kan vi göra genom så kallade blågröna och öppna dagvattenlösningar. I blågröna och öppna dagvattenlösningar leds dagvattnet till växtbäddar, dammar, kanaler, gröna tak eller gräsytor där det kan avdunsta eller långsamt filtreras ner i marken. Sådana lösningar bidrar till att minska risken för översvämningar samtidigt som de kan rena vattnet och bidra till ökad biologisk mångfald. Det gör att de blir allt vanligare i urbana miljöer.

​

 

Hur hänger blågröna dagvattenlösningar ihop med inkludering?

​

Hanna: Dagvatten är en del av alla projekt, liksom tillgänglighet, och tillgänglighet och dagvatten behöver fungera tillsammans. Då dagvattenlösningar har gått från att vara en fråga som hanteras under mark till att i stället bli en fråga som rör gestaltning ovan mark behövs ett bredare perspektiv och fler involveras i gestaltningsprocessen. Om lösningarna integreras väl har de stor potential att bidra till inkluderande miljöer med ytor för umgänge och rekreation.

 

Sofia: Normalt sett jobbar vi efter de regelverk som finns, men regelverken tar inte alltid hänsyn till de som har andra funktionsvariationer än att vara rullstolsburen eller ha dålig eller ingen syn. En av utmaningarna är att försöka tillgodose olika personers olika behov som ibland krockar. Det är svårt att anpassa en plats efter alla, men det är viktigt att alla som ska använda eller röra sig på platsen blir lyssnade på.

​

 

Berätta om forskningsprojektet och hur ni har gått tillväga.

​

Sofia: Projektet är utformat som en innovationshub där Liljewall har medverkat tillsammans med flertalet andra deltagare bland annat från Göteborgs Stad, Rise, Sveriges Lantbruksuniversitet, Högskolan för design och konsthantverk, Disorder och tillgänglighetskonsulter. Utgångspunkten har varit allas rätt till miljöer som är inkluderande, väl gestaltade och långsiktigt hållbara. Stort fokus har legat på normkritik, att tänka utanför de traditionella ramarna, inte bara det som redan är lagstadgat gällande tillgänglighet. Inom projektgruppen testade vi att inte se, höra, känna och så vidare för att få en större förståelse. Momentet kallades för sinneslådan och blev en ögonöppnare som breddade perspektivet på vad tillgänglighet faktiskt är. Att i ett tidigt skede av gestaltningsprocessen utforska hur vi genom våra olika sinnen kan uppleva en plats skapar bättre förutsättningar för att inkludera personer med normbrytande funktionsvariationer.

​

​

Kan ni berätta lite om de platser som har ingått i projektet?

 

Hanna: I projektet har vi både utvärderat befintliga platser med öppna dagvattenlösningar och utformat nya platser. Munkebäcksparken som är en nyanlagd park i Göteborg är en av de platser som ingick i forskningsprojektet. Den har vi på Liljewall ritat för park och naturförvaltningen. Parken är en naturlig lågpunkt i området som tar hand om stora mängder vatten vid skyfall, närmare bestämt 16 fulla badkar vatten per sekund vid ett hundraårsregn. Parken är främst utformad topografiskt för att ta hand om vattnet vid dessa tillfällen. I TINK-projektet har vi undersökt hur parken fungerar med avseende på tillgänglighet och givit förslag på åtgärder som skulle kunna förbättra den.  

Sofia: Ett annat case i TINK-projektet är Svingeln i Göteborg, som är en knutpunkt för kollektivtrafik. Platsen vi fokuserat på ligger vid sidan om kollektivtrafikstråket och är en nyanlagd men ganska tråkig grusyta som ska ta hand om de hårdgjorda ytornas dagvatten. Den har utvecklingspotential för att även fungera som vistelseyta. Vi gjorde ett nytt förslag med inspiration från den intilliggande judiska kyrkogården.

​

Storåsparken i Angered är ett naturområde i större skala. Platsen ligger i riskzonen för översvämning vid extremväder och det pågår ett större utvecklingsarbete för omkringliggande områden. I samband med projektet har vi undersökt hur området skulle kunna utformas för att både hantera stora mängder dagvatten och skyfall samt tillgängliggöras för att möta de sociala behov som finns i området.

​

​

Den medborgardialog som projektet till stora delar bygger på, hur har den sett ut? 

​

Sofia: Hela TINK-projektet bygger på inkludering. I projektet har till exempel en grupp bestående av personer med ganska olika funktionsvariationer fått utvärdera de befintliga platserna och förslagen som vi jobbat med i projektet. Det har lett till diskussioner och omarbetningar av våra skisser och förslag. 

​

​

Vad tar ni med er från projektet?

​

Hanna: I vårt dagliga arbete önskar vi ibland att vi kan inkludera fler i dialoger kring utformning eftersom det är svårt att få en uppfattning om allas behov. Det har vi fått testa på i TINK-projektet. Fler har fått komma till tals, gjort sig hörda och blivit lyssnade på, vilket tillfört mycket och givit oss en insikt om att små saker gör stor skillnad.

​

Sofia: Vid Svingeln var det en person som hade önskemål om en klocka. Det kan tyckas vara en liten och obetydlig sak, men för den som har svårt med tidsuppfattningen kan det göra stor skillnad.

 

​