top of page
MARELD_Liljewall_studio_vinkel1_FINAL.jpg

LILJEWALL MÖTER

Arkitekt, konstnär och hantverkare bakom Mareld

Man skulle kunna hävda att det i arbetet med de tre förvaringsskåpen Mareld funnits en snudd på osunt stark övertygelse och euforisk vilja att tänja gränser och skapa en sinnlighet som berör, in i minsta detalj. Här delar Jonas Hermansson, arkitekt på Liljewall, glaskonstnären Monica L Edmondson och möbelsnickarna Anders Kunze och Simon Sandberg från Göteborgs Möbelsnickeri med sig av tankar kring det vanskliga i att arbeta med levande material, inspiration och perfektion. Men också om att vara trygg i processen och att finna sin drivkraft i hantverket.

PRINTSRV_2HP03565_Plan2_3935_001_edited.
MARELD_Liljewall_studio_vinkel4_FINAL_fixad.png

Mareld


De tre förvaringsskåpen Mareld är en tolkning av ett glittrande naturfenomen. Ett nära samarbete mellan arkitekt, konstnär och hantverkare har resulterat i en upplevelse av förundran och sinnlighet.

HERMANSSON JONAS.png

Jonas Hermansson


Jonas har under sin tid som yrkesverksam arkitekt och inredningsarkitekt arbetat med många olika typer av projekt i alla dess faser från tidiga skeden och tävlingar. Förutom sin praktiska yrkeserfarenhet som arkitekt har Jonas erfarenhet av att leda, utbilda och undervisa inom möbelformgivning, hantverk och design på universitetsnivå. Hans arkitektur bygger på det upplevda och konstnärliga, kunskap och erfarenhet.

Monica maj 2020_foto Marianne Lindgren-4590.jpg

Monica L Edmondson


Efter konsthögskoleexamen vid Canberra School of Art, Australian National University har Monica sedan 2002 arbetat på heltid som konstnär med inriktning glas från sin ateljé och glasverkstad i Tärnaby. Utifrån en samisk kärna, men med internationella influenser både tekniskt och konceptuellt, skapar hon unika verk som utgår från hennes egen plats i det vida fjällandskapet.

GBG-M_Logo_V2_Black_RGB_4x.png

Göteborgs Möbelsnickeri


Göteborgs Möbelsnickeri grundades år 2006. Idag är det tre aktiva snickare som arbetar i en gemensam verkstad med fokus på att formge och tillverka både möbler och inredningar.

Konstnärer_ljusbrunn_Liljewall_low.jpg

Kunskapshuset
 

Jonas och Monica har tidigare arbetat tillsammans, då i Kunskapshuset-projektet. Att knyta an den samiska kulturen till Kunskapshuset var en viktig del vid utformningen av skolan. Under arbetets gång kontaktades utöver Monica textilkonstnären Britta Marakatt-Labba och konstnären Anders Sunna, vars konst satt prägel på den röda, uppmärksammade skolan. År 2022 belönades inredningen, som ritades av Jonas, med Guldstolen; Sveriges Arkitekters inredningspris.

Vi rör oss vidare mot Gamlestan och tar sikte på Göteborgs Möbelsnickeri för att träffa Anders och Simon som har byggt de tre skåpen.

 

Hur kommer det sig att vi hamnade just här Jonas?

Jonas: Jag letade med ljus och lykta efter någon som skulle kunna tillverka den här möbeln och blev rekommenderad ett par namn. Jag kände väldigt starkt att det var viktigt att det blev någon med tillräckligt mycket kunskap och erfarenhet. Det är stor skillnad på möbelsnickeri och till exempel inredningssnickeri, och bland de jag känner som arbetar med möbelformgivning är Göteborgs Möbelsnickeri ett etablerat och uppskattat namn. Jag visste att jag ville ha möbelsnickare som är utbildade och som, precis som Monica, värdesätter hantverket. Och det fick jag verkligen här! Ni har ju både (snart) gesäll- och mästarbrev, vilket är ett slags garant för kunskap om och förståelse för hantverk.

Anders: Ja, det är ju jätteviktigt att bevara kunskapen. Den riskerar att gå förlorad takt med att allt färre väljer att utbilda sig och arbeta som just möbelsnickare.

Berätta hur det var för er att arbeta med Mareld?

Simon: Det var ganska, vad ska man säga, kunskaps- och arbetsintensiva möbler, även om de på ett sätt ser enkla ut. Men allt måste stämma och det ligger mycket arbete bakom detaljerna som man kanske först inte ser. Det var lite klurigt så sett. När man hade själva möbeln klar var det dags för beslagen, vilket det var en hel del pusslande och tänkande kring. Och glasen förstås. Varje moment krävde sina särskilda lösningar eftersom det var mycket som var specialutformat. Beslagen var till exempel frästa i ett enda stycke för att klara att bära de tunga glasen, vilket i sin tur påverkade monteringen.

Från glashyttan i Tärnaby ansluter Monica L Edmondson, glaskonstnär, och berättar att det varit frost i natt. Ljuset från brasan som sprakar bakom henne i bild letar sig hela vägen till vårt mötesrum på Liljewalls huvudkontor i Göteborg, och vi inleder vårt samtal.

Vad roligt att ni som tidigare har arbetat tillsammans får göra det igen. Hur skapades idén om Mareld? Sökte beställaren upp er eller var det tvärtom?

Jonas: Ursprungsuppdraget låg i att renovera en privatvilla för en kund på västkusten. Här, mitt i det karga skärgårdslandskapet, vill kunden skapa en varm och trivsam plats där familj och vänner kan umgås. Då villan hade ett förhållandevis litet köksutrymme föreslog vi att vi skulle placera ett förvaringsskåp i matsalen som en alternativ lösning. Eftersom huset är Q-märkt och inte får förvanskas var vår tanke att skapa något som kan leva lika länge som huset. Det var även en önskan från kunden att projektet skulle hålla hög kvalitet; att hållbara, gedigna och naturliga material som bara blir vackrare med tiden skulle användas. Möbeln ska, precis som huset, också kunna gå i arv. Kunden är dessutom konst- och hantverksintresserad med stor förståelse för hantverkets betydelse för upplevelsen av materialens egenskaper, vilket gjorde att vi såg en möjlighet att skapa en platsspecifik möbel som en integrerad del av huset.  Kunden vill att det skall synas att det är kvalitativa material och gedigen bearbetning av dessa som har skapat möbeln; det finns en tjusning i att se spår av hantverkarens kunskap i bearbetningen av den massiva träplankan, glasskivorna och kopparplåtens mjuka yta. Skickliga yrkespersoner har därför lagt ner stor omsorg i arbetet med att realisera den visionen.

När man ser skåpen är det ganska tydligt varför de heter just Mareld, men vart kom inspirationen kring själva konceptet ifrån?

 

Jonas: Tanken var att sätta hantverket i fokus och att skapa något beständigt. Jag ville jobba med arkitektoniska element; det bärande, det burna och konstrasten mellan det tunga och det lätt sirliga. Kulörens klarhet mot det det svarta djupet och att det skulle finnas en tydlig koppling till närområdet. Då blev det mareld, med närheten till havet som största inspirationskälla. Det gav en bra bild av vilken känsla vi var ute efter, något böljande och skiftande, men visste inte alls hur vi skulle nå dit. Därför vände jag mig till Monica som gav mig jättemycket värdefull input och gjorde sin tolkning av ritningar och beskrivningar. Hon såg möjligheter som inte jag såg tack vare sin kunskap kring material, komposition och uttryck. Bara sättet hon har styrt bubblor och strukturer i glaset är helt fantastiskt.

När du säger känsla, vilken känsla är det du menar då?

Jonas: Det är flera. Skåpet, i dess rena form, bär en tyngd nedtill och ett lite skirare lager upptill som ramas in. Den står på en väldigt stabil grund och den känslan tycker jag var viktig att förmedla; att den står stadigt på platsen. Men också kulören, den djupt blå, nästan svarta, kulören som speglar havet och dess skiftningar. Ibland är den helt klarblå men när vädret ändras blir den nästan svart. Upplevelsen av att kulören skiftar väldigt mycket när den har så mycket djup och svärta i sig tyckte jag var intressant. I kombination med glasets olika toner, strukturer, bubblor och ljus skapas en inbyggd rörelse i skåpet fast det står helt still. Det är precis som havet och Marelden. Det tycker jag känns kul och spännande! Det blir en kontrast mot den kubiska och den hårda stommen.

Hur var det för dig Monica? Jag antar att du fick hyfsat tydliga ramar på ett sätt, men vart hämtade du din inspiration?

Monica: Ja, jag fick ju ordet Mareld, vilket jag faktiskt var tvungen att googla. Jag visste inte exakt vad det var först, men förstod ganska snart att jag själv hade upplevt det. Jag kunde även dra paralleller till sådant som går att se på vinterhimlen, norrsken till exempel, eller glittrande snökristaller. Jag kände mig trygg i att motivet skulle göra sig fint i glas och i de tekniker som jag kan bäst. Just ljusreflektioner, strukturer och bubblor var väldigt viktiga att styra för att resultatet skulle bli som vi hade tänkt oss. Jag blev även väldigt intresserad av den tavla som jag vet hänger i huset. I den finns det blå men även en väldigt fin mörkt röd färg som jag valde att plocka upp i det som jag kallar min signatur på en av möbelns gavlar, i murrini-bitarna. Nu blir det lite tekniskt, men under min studietid lärde jag mig den här väldigt gamla tekniken som romarna hämtade hem från Egypten kring år noll, murrini kallas den. Tradition-ellt använder man varmt, flytande glas i olika färger och lager. Själv använder jag planglas i olika färger som jag smälter samman, drar ut som stänger och skär upp. Då får jag små fyrkantiga bitar av glas. Anledningen till att jag överhuvudtaget började med den här tekniken var att jag ville väva in traditionell ornamentik från mitt samiska arv i nutida glas. För mig representerar det värme, gemenskap, glädje, eld, kärlek, och jag har använt tekniken i över 20 år. Jag har förstått att jag har blivit lite synonym med den och de här färgerna, därför kallar jag det för min signatur.

Processen med att ta fram glasets egenskaper och karaktär är ju ganska komplex. Har du fått börja om någon gång?

Monica: Ja, absolut. Många gånger. I slutprodukten är det 42 kg glas. Allt glas har varit i ugnen minst två gånger,  2–3 dygn varje gång, vilket blir ungefär 60 dygn totalt. Jag har fått börja om helt från början fyra gånger. Några nya försök har jag fått göra precis efter första smältningen, och det gjorde ju mindre, men för varje gång jag fick börja om blev jag mer och mer orolig eftersom jag bara hade en viss mängd glas att tillgå. Det har dessutom varit svårt att få tag i glaset på grund av pandemin. Men det gick bra. Någon gång ringde jag väl till Jonas och var ganska uppriven. Det är skönt att kunna skratta åt det nu, för då var det inte alltid så roligt. Men så där är det! Det ingår i skapandeprocessen. Det visade sig att jag var tvungen att anpassa programmet i ugnen lite för att det skulle bli rätt.

Kan du beskriva vad som händer i ugnen?

Monica: Vid den högre temperaturen smälter man ihop två lager för att de ska bli som en skiva. De smälter ihop, men samtidigt inte för mycket. Jag måste gå till exakt rätt temperatur för att de här bubblorna som vi ville skapa ska bibehållas inuti glaset. Andra gången ställer jag in ugnen på en lägre temperatur eftersom jag vill skapa en struktur på ytan. Med andra ord smälter inte strukturen helt in i glaset utan stannar liksom lite mer på ytan där jag till exempel har lagt glaskross som skapar lite upphöjningar och förstärker möbelns skiftande uttryck i form av ljusreflektioner och strukturer.

Att arbeta med hantverk på heltid måste påverka hur man ser på sina händer. Vad betyder hantverket för dig?

Monica: Det är drivkraften i allt jag gör. Och det är så mycket i hantverket som kommer med erfarenheten av att göra något om, och om, och om igen. Bland annat det här med slipningen är det ju ingen människa som kommer att förstå. Det är fyra gånger arton sidor och varje sida ska vara precis på millimetern rätt. Om jag tittar för mycket på vattenpassen som jag har placerat på glasens alla håll och kanter blir det lätt fel. Jag måste helt enkelt känna när det är rakt och rätt. Det är sådana saker som är så otroligt svårt att förklara och kanske att förstå om man inte har erfarenhet av ungefär samma sak? Sen är det otroligt viktigt att ha sina experter och mentorer att kunna fråga och be om hjälp. För problem dyker upp! Glas är ett levande material och jag kan göra precis alla rätt och exakt samma sak från en gång till en annan, men med olika resultat. Ibland vet man inte ens vad som är orsaken. Men det är också det som är så spännande och som gör det så viktigt att få dela med sig av!

 

Vi pratade med Monica om vad det innebär att arbeta med levande material, att det kan vara vanskligt. Hur kan det yttra sig för er, som främst arbetar med trä?

Anders: Det är ju återkommande när man talar om hantverk, det blir sällan helt perfekt. Åtminstone inte i den mån många av oss är vana att tala om något som perfekt. Det existerar inte riktigt, eftersom det dessutom är subjektivt. Vad som är perfekt för mig är inte det för dig. När man har hållit på ett tag tar man sig sakta ifrån det där och fokuserar mer på helheten, vilket brukar bli bra. Vi måste göra en tolkning, av en ritning eller av vad kunden önskar, och naturligtvis vara så lyhörda men också tydliga som möjligt; så här kommer det bli, så här kommer det se ut. För noga är vi alltid. Det är en fråga om ömsesidig respekt, och om kommunikation.

 

Men tycker ni att folks förväntningar kring vad som är perfekt innebär en diskrepans som ställer till det för er?

Simon: Jag tror att folk i största allmänhet som vänder sig till oss förstår att vi är duktiga på det vi gör, men de förstår kanske inte alltid varför det är dyrt. Det händer ju att vi får förfrågningar i stil med ”jag har sett det här köksbordet på Svensson, men det kostar så mycket, kan ni göra ett likadant fast billigare?”

Jonas: Det kostar ju dubbelt så mycket…

Anders: De blir kanske ofta överraskade över prisbilden, men aldrig kritiska eller otrevliga på något sätt, utan man vet helt enkelt inte vad det handlar om riktigt. Det är tiden det tar att skapa och slutföra något som kostar. Att lämna in bilen kostar kanske fyra tusen, och då har de jobbat på den i ett par timmar. Om de i stället skulle jobba på den i två veckor för samma timpeng blir totalkostnaden också något helt annat. Det är naturligtvis kunder som har gott ställt som

En av Jonas handskisser över glasen och dess skiftningar.

Foto: Marianne Lindgren

anders och simon alt.jpg

Anders (till vänster) är utbildad vid Capellagården och har varit yrkesverksam i drygt 20 år. Simon (till höger) ska snart göra sitt gesällprov, där flera moment som ingick i tillverkningen av Mareld också ingår.

blå bets burk.jpg

Jonas testade att koka bets hemma i familjens kök ett par gånger,

för att se hur resultatet skulle kunna bli.

vänder sig till oss, men inte alltid. En del har sparat länge för att de verkligen vill ha något specifikt och som dessutom ska hålla länge. Det kan vara något som är tänkt att barnen eller barnbarnen ska få ta över. Det är också oftare roligare att göra de möblerna också.

Simon: Ja men det är väl just det, att många är intresserade av hantverk och av fina, handgjorda saker men man har kanske ännu inte kommit dit att man förstår vad det kostar, eftersom man är van vid Ikea, Mio, Svensson eller vad det

än kan vara där saker är masstillverkade. Det blir ju billigare, men det påverkar också kvaliteten. Alla möbler vi gör är såklart exklusiva, men med Mareld blev det tydligt att det var någonting utöver det vanliga. ​Vi åkte ju till Borås och handplockade bräder till exempel. Vi inspekterade dem noga och valde bara ut de bästa för att alla tre skåpen skulle passa varandra, se enhetliga ut, och såklart för att de skulle passa möbelns uttryck. Även mönstret i träet skulle kännas rätt.

Anders: Det är ju på ett sätt ett stramt skåp, och den stramheten behövde förstärkas med hjälp av virkets uttryck.

Jonas: Ni lyckades ju fantastiskt bra med att översätta den exklusiva känslan till hantverk och utformning. Det är tydligt att det finns en tanke bakom hur man har valt virket, vilket inte hade varit självklart på ett vanligt snickeri eller ett inredningssnickeri. 

DSC00711.jpg

Ritningarna över de tre förvaringsskåpen finns kvar på snickeriet. 

Simon: Vi la mycket tid på alla detaljer och har verkligen tittat nära och noga på allting. Många gånger räcker det kanske att betrakta en möbel från någon meters håll och nöja sig med att den ser bra ut därifrån, men på Mareld kan man granska varje liten detalj och se att det är bra gjort, vilket såklart känns väldigt roligt. Det var även väldigt spännande att redan från början ha en så pass tydlig vision att arbeta mot. Det var någonting med det som kändes tillfredsställande. När vi publicerade lite bilder från processen på Instagram skrev vi att det är hantverk som möter konst; det ligger så mycket galenskap bakom projektet på något sätt, vilket gör att det blir till något mer än bara en möbel. Många gånger ritar och formger vi själva vilket innebär en viss flexibilitet, men i det här fallet har allt varit preciserat in i minsta detalj. Det innebar en viss tydlighet som var tacksam men det krävde också en del kreativa lösningar. När alla delar väl var gjorda och ihopsatta ställdes man inför situationer som ”ja men ja just det, de svänger inte exakt på det sättet nej, vi får ta ut lite mer där” och så vidare, för att få det att fungera. Likadant med glaset som också tar en del plats. Det kom hela tiden nya utmaningar att ta tag i och att hitta en lösning på.

Jonas: Det kändes väldigt skönt att kunna vila i att känslan för det hela och kunskapen finns hos er, även om jag också var väldigt nervös, för jag hade ju en tydlig bild av hur det skulle se ut. Jag kände dock ganska snabbt en väldig trygghet i samarbetet med er; en övertygelse om att det skulle bli precis som kunden ville ha det.

Stort tack för att ni delade med er av era tankar och känslor kring processen! Vi hoppas att fler känner sig inspirerade att utforska hantverk genom andras eller egna projekt. 
MARELD_Liljewall_studio_vinkel2_FINAL.jpg
bottom of page